Reseberättelse från Viltspårs SM 2008.

På morgonen den 1 augusti började vi resan ner till Skåne och Viltspårs-SM. Innan vi lämnade Gävle ”på riktigt” stannade vi till för att låta Kimmie gå ett spår som jag hade lagt dagen innan. Tyckte det kunde vara bra för att lugna nerverna lite (förhoppningsvis) och få en trött hund inför den långa resan.

Under de veckor som hade gått sedan uttagningen hade vi tränat ca 1 spår i veckan och det hade känts bra. Det var skönt att äntligen ha kommit igång och tränat. Under våren hade planerna varit många, men det enda som hade hunnits med inför uttagningen var FRK:s sektionsmästerskap, vilket var det första spåret vi hade gått på 3 år och det hade gått väldigt trevande och sakta. Väl på uttagningen märkte jag att bitarna hade fallit på plats igen. Det spår som vi hade framför oss hade vi redan fått känna på uppe i Delsbo, dvs. Schweisshundklubbens elitspår, så vi hade försökt träna lite bitar från det. Till exempel att hitta spårstarten: spåret korsar någonstans på en 30m linje, den så kallade lyckan (en cirkel m 30m diameter med en sårlega i mitten).

Det var varmt och långt att åka. För att inte trötta ut hunden, som hade det största arbetet framför henne, så hade vi delat upp resan i två etapper. Den första natten stannade vi i Jönköping. Vid tretiden på lördagseftermiddagen kom vi äntligen fram till Kågeröd där tävlingen skulle hållas. De sista 5 milen gick på små, små vägar och det var tur att jag hade tagit ut en vägbeskrivning från Eniro annars hade vi aldrig hittat dit. Kågeröd var LITET! Arrangörerna hade rekommenderat ett Bed& Breakfast där vi och flera andra av de tävlande bodde. Kl. 18 skulle det vara samling och middag på själva tävlingsplatsen och tiden fram till dess använde vi för att hitta någonstans där Kimmie kunde bada (hittade tillslut en igenvuxen damm som hon tyckte dög alldeles utmärkt) och för att försöka gå resan ur benen på oss och Kimmie.

Det var först vid samlingen som det började gå upp för mig vad vi egentligen skulle vara med på. De flesta andra verkade väldigt erfarna och flera hade varit med år efter år och kände varandra sedan tidigare. Vi fick väldigt fina program med alla de olika deltagarna, samt information om området. Vi var 12 avdelningar på plats och 13 ekipage eftersom fjolårets vinnare är automatiskt kvalad. Det var 4 spaniels och 9 retriever. Sen var det dags för det viktigaste – lottningen. Sex domare skulle döma alla ekipage två och två. De första spåren startade redan kl. 08.00, nästa starttid var 08.30, 09.30, 10.30 och 11.00. Starttiden var den tiden då man blev guidad ut i skogen till startplatsen, sen fick man vara beredd på att kunna få vänta där i upp till två timmar innan den egentliga starten.  Jag drog ett spår med starttid kl. 10.30 och med den domare som jag tyckte såg absolut mest barsk ut J. Hade jag fått välja hade jag valt ett så tidigt spår som möjligt eftersom jag vet att min hund påverkas mycket av värmen och alltid fungerar bäst på morgonen, men halv elva skulle innebära lite sovmorgon för oss i alla fall. Då lottning och genomgångar var klara var det middag till självkostnadspris. Det bjöds på Söderåsen buffé med specialiteter från området bland annat rökt tupp, vildsvin mm. Vi satt tillsammans med förra årets vinnare (Bergslagen) och Bergslagens ”andra” representant. Det var trevlig och glad stämning. Alla bröt upp ganska så tidigt för att åka hem och ladda inför morgondagen.

Söndagsmorgonen kom och i och med det nervositeten. Kimmie fick bada i den ”äckliga” dammen en sista gång och sedan bar det iväg. När vi kom fram till samlingsplatsen vid 10.15 hade bara en enda hund kommit tillbaka. Hon berättade att det var jättesvårt, men de hade kommit runt och de hade hittat de båda sårlegorna i alla fall. Hon hade kommit runt på 55 min. Man hade 1 timme på sig. Spåren hade legat i 18-24 timmar och var 1km långa och hade 6 vinklar varav 2 oblodade. Gick tiden ut bröt domaren oavsett hur nära spårslutet man var. Vid halv elva fick vi åka ut till vår startplats, men sen blev det till att vänta i nästan 2 timmar. Medan vi väntade kom ett annat ekipage tillbaka, de hade fått bryta då tiden gick ut. 100m från spårslut skulle det skjutas skott. Skogen var helt tyst. Till slut kom det ett skott och jag förstod att det snart var vår tur. Stackaren som vi hörde skottet för hann inte heller fram inom tiden.

Det kändes skönt att äntligen få börja. Vädret varierade mellan soligt och varmt och regnigt. Kimmie höll på att hoppa ur skinnet när jag äntligen plockade fram selen och linan. Nu skulle vi göra en av hennes favorit sysselsättningar. Trots att hon inte ens hade selen på sig ännu letade hon spår hela vägen fram till start. På med selen och jag såg den första vimpeln, som markerade den 30m långa linje på vilken vi skulle finna spåret. För oss förare finns det inget tecken på vart spåret börjar, ingen uppspark eller så, det är bara till att lita på hunden och hoppas att hunden går åt rätt håll eftersom spåret även löper ca 30m i fel riktning. Jag sa åt Kimmie att leta spårstart, det som vi tränat på hemma, hon letade och letade, fram och tillbaka. Till en början var jag ganska så lugn och lät henne leta på. Det har gått så bra varje gång vi har tränat det och hon fixade det ganska så bra även i Delsbo, men nu hittade hon ingenting. Det enda som hon markerade var djurspillning som låg precis på vår linje. Den kom vi tillbaka till om och om igen. Tiden gick, jag blev svettigare och svettigare, domarna satt och vilade mot ett träd vilket gjorde mig ännu mera stressad för det fick mig att känna det som om vi var helt fel ute. Jag blev bara mer och mer nervös och började känna att tiden måste gå ut nu och vi har inte kommit en enda meter… Efter vad som kändes som en timme, men som måste ha varit ca 20 hemska, vidriga minuter, visade ena domaren på ett begränsat område och spårets riktning. Jag fick Kimmie att gå åt rätt håll, men nu hade hon slutat att spåra. Min hund är en Flat men hon spårar inte som den typiska Flatten. Hon är extremt noga, markerar varje bloddroppe och går med nosen tryckt mot marken hela tiden. Nu såg hon ut som om hon var ute och gick på en långsam promenad, med huvudet rakt fram. Enligt mig spårade hon inte alls, men tydligen måste hon ha gjort det på något sätt, för vingligt, vingligt följde vi tydligen spåret skapligt. Plötsligt öppnade sig himmeln och det började spöregna. Den ena domaren sprang tillbaka till bilen och hämtade regnrockar. Det fick den lilla, lilla koncentration som Kimmie hade kvar att försvinna helt och hon satte fart efter domaren istället. Jag fick ta tillbaka henne till spåret.

Någon gång då regnet hade slutat hände det någonting och plötsligt började Kimmie spåra och jag kände igen min hund. Sen spårade hon riktigt bra, men jag visste ju att tiden måste i princip vara slut. Hon fick upp farten, markerade bloddroppar och gick på så en ganska så bra bit. Vi gick uppför och nerför, hit och dit och jag kände bara sådan enorm lättnad över att hon spårade. Precis som jag hade misstänkt gick tiden sedan ut. Jag hade ingen aning om hur långt vi hade kommit, men det visade sig att vi faktiskt inte hade mer än 1 vinkel och en raksträcka kvar. Hade vi så bara klarat av starten lite bättre hade vi antagligen kommit runt. Usch vad jag grämde mig. Och stackars Kimmie, hon fattade ju ingenting. Jag fick dra henne från spåret. Hon skulle envist fortsätta och hon hade ju rätt, hon var ju inte klar.

Väl tillbaka vid stugan visade det sig att många hade haft problem. Många var väldigt, väldigt besvikna. Man hade åkt långt och med stora förhoppningar. Det visade sig senare att bara fyra stycken verkligen klarat tiden. Det blev ytterligare några timmars väntan innan prisutdelning. Alla fick pris och kommentarer från domarna. Vi kom på 11 plats av 13 ekipage och fick diplom, ett glas från södra avdelningen och en bok. Domaren kommenterade så klart inledningen, att hon inte kom in riktigt i spåret från början och sedan sa han att vi nog hade haft lite otur eftersom hon faktiskt hade börjat spåra riktigt bra sedan. Jag var inte särskilt nöjd. Jag visste ju att vi kunde så mycket bättre, men så var det väl egentligen för alla oss som kände att vi hade misslyckats, annars hade vi inte varit där. Det var ändå en otrolig upplevelse bara att få vara med och representera Gävleborg. Alla människor var jättetrevliga och det var en bra stämning oavsett hur det hade gått i spåret. De fem bästa retrievrarna kvalades till lag-NM i Danmark nästa år.

Vi körde hela vägen hem när prisutdelning var klar (med en hel del raster förstås). Det kändes skönt att få komma hem. Man hade mycket upplevelser att smälta och Kimmie är fantastiskt duktig på att åka bil, så hon låg mest och sov hon med (och smälte sina upplevelser).

Sen kunde man inte låta bli att analysera halva vägen hem varför vi hade haft sådana problem. Kanske var det mitt fel. Jag har lagt alla spår själv på slutet (vilket jag eg. vet att man inte bör göra), kanske letade hon efter min doft? Kanske var det terrängen som hon aldrig har stött på tidigare och som skiljer sig väldigt mycket från terrängen hemma? Kanske var det alla de dofter som hon aldrig stött på tidigare (vildsvin som det fanns gott om mm)? Eller bara ren otur att hon missade spåret? Ja, man hade kunnat analysera hur mycket som helst, men samtidigt känner jag nu i efterhand att jag måste vara nöjd över att min hund faktiskt började fungera, trots en usel start! Vi tog oss genom fem vinklar, lyckan mm. Det visade ju ändå att när hon väl började spåra hade hon egentligen inga problem och vi borde ha alla förutsättningar för att fixa det nästa gång. Det hade varit mycket, mycket värre om hon inte hade fungerat alls och aldrig börjat spåra, då hade jag nog tappat lusten helt.

Dalarna vann. Så nästa år blir det betydligt närmare för Gävleborgs representant. Det kändes lite som en tröst att dalarnas representant även var med förra året, men kom sist då och att hon som vann förra året kom ungefär lika långt som jag och Kimmie gjorde nu i år. Det bevisade på något sätt att resultatet verkligen påverkas av många olika faktorer, varav en väldigt viktig faktor är just tur. Tur att hunden går på spåret direkt, tur att hunden går åt rätt håll osv.

Som sagt var det jätteroligt att vara med, att få representera Gävleborg och att träffa alla dessa trevliga människor och hundar. Viltspår har fått en helt ny mening för mig och blivit så väldigt mycket intressantare. Det är inte bara att gå bakom och hålla i en lina. Nu måste jag försöka lära mig att tyda alla de tecken som Kimmie ger mig. Bloduppehåll, sårlegor, blod mm, mm.  Nu ska vi vara duktiga och hålla igång träningen och vara i toppform inför nästa års uttagning så att vi får en ny chans att visa vad vi går för.

/ Sabina & Kimmie